Historier från Vården: Fredrik

Fiskodlare, militär, programmerare, bankman och nu röntgensjuksköterska. Fredrik Brunoson har testat på det mesta innan han hamnade i vården.

Det var efter en ryggskada i samband med mitt jobb som sopbilschaufför som en läkare sa till mig att hitta ett fysiskt snällare yrke. Jag tyckte vården lät intressant och har sedan tidigare intresse för teknik; det fick bli röntgensjuksköterska. Vägen dit är en treårig universitetsutbildning helt separerad från den vanliga allmänsjuksköterskeutbildningen. Som röntgensjuksköterska får man arbeta med mycket spännande teknik i ett fält som ständigt utvecklas. Min favoritmetod är datortomografi som är en ganska snabb undersökning som visar väldigt mycket. Datortomografi används bland annat vid trafikolyckor då man kan se skador på både skelett och mjukdelar. Det fina med yrket är att man hjälper diagnostisera patienter så att de får rätt sorts vård. Jag trivs också rätt bra med de många men kortare mötena.

Jag har jobbat mest på sjukhuset i Karlskoga men testade på lite säsongsarbete i Sälen i fem månader under vintern. Mina stora intressen är fiske och skidåkning vilket man får tillfälle att ägna sig åt. När jag var där uppe lyckades jag komma iväg och åka längdskidor varannan/var tredje dag. Under vissa perioder var det lite isigare, men man märkte snabbt på jobbet om det var läge att ge sig ut. Var det många brutna ben under en dag höll jag mig borta från backarna. Det är dumt att skada sig när man är uppe för att jobba.

Jag jobbade på vårdcentralen nere i byn. En fin och välutrustad anläggning som låg på andra våningen i ett hus med butiker under. Vi var kanske sex extra på röntgen och femton extra totalt, det behövdes. Det kommer in folk hela tiden med skador så vi är riktigt uppskattade av turisterna. Man kan verkligen inte jämföra trycket runt nyår och sportlovet med det normala.

Att komma igång att säsongsjobba var enkelt. Jag kollade runt vad det fanns för lediga positioner i landet och hitta region Dalarnas annons. Regionen hjälpte till att leta boende, först fick jag dela en fyra med några andra sjuksköterskor men sen lyckades jag hitta en tvåa som jag kunde ha ensam. Man har långledigt varannan helg så då kunde jag åka tillbaka till hundarna och sambon. De flesta som åker upp dit har ju rätt liknande intressen, även om de flesta var lite yngre än mig, så det gick lätt lära känna folk.

När Corona kom blev det väldigt lugnt, väldigt snabbt. Hade pandemin kommit tidigare hade vi nog permitterats. Nu fick vi stanna men arbetsdagarna kortades ner, från 8:00 – 20:00 till 8:00 – 17:00. Det var relativt få fall i Dalarna när jag jobbade där visst blev det förändringar, patienter med symptom fick till exempel sitta kvar i bilen på parkeringen för att testas.

I Karlskoga har vi börjat se fler och fler i fall nu och många Corona-patienter kommer till röntgen-avdelningen. Vi undersöker lungorna för att se hur långt viruset spridits, vilka skador som uppkommit och om patienten har några proppar. Eftersom man måste byta om och sprita allt kan en patient ta uppemot en timme när de tidigare bara tog runt tjugo minuter.

Det finns en patient som jag minns lite extra mycket. Det var för någon månad sedan som jag var med om mitt första hjärtstopp sen jag började jobba i vården för tio år sedan. Det var en relativt ung patient, kanske i tidiga 50 års åldern. Det var otäckt men vi lyckades rädda honom. Det känns bra att veta att träningen vi genomgår kommer till nytta, att man inte går in i panik utan man vet vad man ska göra och man gör det.

Är jag kvar till pensionen? Det har jag trott om varje arbete jag haft men det är möjligt, jag trivs väldigt bra bland patienterna och maskinerna.

Fredrik