Ida delar sin resa och tips

Vi har träffat Ida Östlund, en erfaren sjuksköterska som tog steget till bemanning, och senare startade eget bemanningsbolag. I denna artikel delar Ida med sig av lärdomar och erfarenheter, samt tips till dem som funderar på att börja arbeta inom bemanning.

Vem är Ida?

Ida Östlund startade sin resa inom vården 1997, och läste sjuksköterskeutbildningen i början av 00-talet. Under termin tre på utbildningen började hon arbeta inom ambulansen, helt vansinnigt utifrån dagens kompetenskrav inom ambulanssjukvården enligt henne själv. Det behövdes fler sjuksköterskor till ambulansen så de tog in studenter. Idas arbete inom ambulansen fortsatte fram till 2015, och mycket hände under de åren – Ida gick vidareutbildning till ambulanssjuksköterska, fick tre barn, hade bland annat praktik på IVA, narkosen och förlossningen, och arbetade inom primärvård, akutmottagning och flertalet vårdavdelningar.

Men till slut orkade Ida inte jobba nätter och obekväma tider längre så hon tog ett jobb på infektionskliniken under dagtid. Men efter ett år kom rastlösheten och hon stod inför ett vägskäl. Skulle hon återgå till ambulansen eller göra något helt annat?

Under åren inom vården handledde hon ofta studenter och höll i inskolningar, och hon fick ofta höra “du borde ju bli lärare” av sina kollegor. Idas nästa jobb blev därför en kombo av att jobba inom kommunen, på en primärvårdsjour, samt som gästföreläsare på Mittuniversitet. På universitetet undervisade hon i flera ämne, i allt från akutsjukvård till bedömning och syra-bas balans. Det var ämnen som Ida var tvungen att fördjupa sig i och att få undervisa i smått och stort var en givande upplevelse som ledde till hennes nästa karriär som lärare inom många olika ämnen.

Undervisning

Idas resa fortsatte till att hon läste högskolepedagogik och enbart arbetade på universitetet. Hon kom sen att bli lärare på praktik, vilket innebar en stor del praktisk undervisning. Efter ett tag på skolan började dock många av de andra lärarna sluta på skolan, vilket innebar att Ida fick stötta och hjälpa de nyrekryterade, vilket hon gärna gjorde! Men när Ida en dag fick höra att de nya lärarna på skolan hade 3000 kr mer i lön kände hon att hon behövde bestämma sig för att stanna och vara bitter, eller lämna och vara glad. Ida tror att många känner igen sig i att nyanställda får högre lön trots att erfarenheten borde räknas.

Ida går över till bemanning

Ett alternativ var att gå till bemanning men det kändes svårt för Ida eftersom hon tyckte att det var fel att kunna tjäna mycket mer än de fast anställda. Ida berättar att hon hade flera rädslor kring det också, hon var rädd att arbeta för ett företag utan att veta vilket skyddsnät som ingick i anställningen, rädd för att bli lurad, rädd för att komma till en arbetsplats där hon kanske förväntades kunna allt, samt rädd för att bli illa bemött. Utöver rädslor fanns också en hel del frågor, såsom vad ett kollektivavtal innebär och vad skillnaden är mellan att vara anställd på ett bemanningsföretag jämfört med region eller kommun. Ida beskriver att hon tog reda på riskerna med att övergå till bemanning, och att man ska tänka igenom beslutet eftersom det har för- och nackdelar. Ida förklarar vidare att vi i Sverige är uppfostrade till att föredra fast anställning, och det har fungerat bra i många år, men att arbetsmarknaden nu ser annorlunda ut och att systemet inte hängt med.

Väl ute i bemanning försvann rädslorna. Ida hade tidigt förstått att som sjuksköterska blir hon aldrig arbetslös, så hon var inte rädd för det ekonomiska. Rädslan att inte kunna jobbet, den försvann efter ett par veckor. Ida berättar att hon aktivt tänkte “kan jag det här? – ja det kan jag”, och fick ett kvitto på sin höga kompetens. Oron kring att komma som bemanningssköterska till en arbetsplats kröp fram ibland, och Ida berättar om en gång då en kollega kallade henne för “bemanningssköterskan” och inte för “Ida”. Såklart var det jobbigt, men med erfarenheten kom insikten att hennes beteende inte handlade om Ida som person, utan om situationen, och det hela slutade med att Ida fick en lapp där det stod “Det är så roligt att jobba med dig Ida” – det lönade sig att vara trevlig!

Idag har Ida bytt bana från sjuksköterska till att ha startat hennes eget bemanningsbolag Idaliv och vi är nyfikna på vad hon skulle säga till sjuksköterskor som idag har frågor och funderingar kring bemanning. Nedan följer hennes berättande.

“De flesta dras till bemanning på grund av dåliga villkor eller arbetsförhållanden”

Ida berättar att hennes råd till en sjuksköterska skulle variera mycket beroende på erfarenhet och vad man kan. Till någon med mycket erfarenhet skulle hon säga “Du kan så otroligt mycket – du behöver inte vara rädd”, men till någon som jobbat mindre ska man vara lite försiktig så att bemanningsbolaget inte hyr ut en på ett uppdrag man inte är redo för.

Ida kommer också ihåg hur det var när hon skulle börja jobba inom bemanning. Svaren på frågorna hon hade fick hon söka efter själv, och när hon började jobba kände hon en stor oro. “Att kasta sig ut och inte vara fast anställd är enormt” – men då såg hon till att komma ihåg att i grunden är hon sjuksköterska och kommer alltid få jobb.

Vi bad Ida om tips för vad som kan vara bra att tänka på, det här var vad hon sa.

Fem snabba tips från Ida om bemanning

1. Kontakta andra som är ute i bemanning för att lära dig mer – allt står inte på Facebooksidor.

2. Starta eget företag – det kommer med lite pyssel – men får en att börja tänka annorlunda! Man börjar tänka på vad man kan erbjuda världen och växer som människa och sjuksköterska i processen. 

3. Hitta en konsultchef som du trivs med, det gör det hela mycket lättare.

4. Få förståelse för ramavtalen och hur ekosystemet med bemanning fungerar.

5. Läs på om upphandlingarna där du ska jobba.

Hur kan man öka statusen för sjuksköterskeyrket?

Ida brinner också för att öka statusen för sjuksköterskeyrket, och är en konsultchef som tar den extra tiden för att peppa och utbilda sina sjuksköterskor som ska ut på uppdrag. Genom åren har hon läst om sjuksköterskans historia parallellt med kvinnohistoria för att bättre förstå var dagens yrkesstatus kommer ifrån. Länge var sjuksköterskeyrket ett kall och något man vigde sitt liv till – och man inte fick ersättning för. Idag jobbar Ida kontinuerligt med att öka statusen, och påpekar att det är högskolenivå på sjuksköterskeutbildningen, ett legitimerat yrke, och att: “ingen annan – ingen städerska, ingen undersköterska, ingen civilingenjör, ingen butiksanställd får utföra sjuksköterskans jobb, och stoltheten i det finns inte på riktigt – man har inte anammat värdet i sin specialitet – och tar inte stolthet i sin egen forskning.” Hon säger att alla kan göra något, och genom att ändra sin inställning till att känna yrkesstolthet, utöva sjuksköterskans kompetenser och ringa in sina arbetsuppgifter kan man förändra en hel avdelning. Hon är övertygad om att sjuksköterskekåren tillsammans kan förbättra hela vården i Sverige! Utan tvekan.